Om allt och inget!

Första gången jag såg honom var i en skolkatalog. När vi gick i nian gjorde alla nior ett spexfoto som skulle gå till en skolkatalog där alla nior i kommunen hade blivit fotograferade. Själv var jag utklädd till gubbe. Men han, han hade inga utklädningskläder, han var bara sig själv.

Jag började skolan i Landskrona och livet blev på det sättet helt annorlunda. Nya vänskaper skapades, vilket i sin tur gav fler bekanta. Det var så vi lärde känna varandra. Han var vän till en vän till en vän. Komplicerat, men väl så sant! Det hela började med att han hände på samma fester som vi gjorde, man snackade lite sådär om allt mellan himmel och jord. Sommaren kom och jag och en vän åkte iväg i tre veckor till Brighton på språkresa. Hade innan dess pratat mycket med den här killen. Jag var körd, det kände jag. Samtidigt som jag inte riktigt ville erkänna det. Utåt sett var han inte den bästa killen som man skulle vara tillsammans med. En taskig attityd och en hel del problem var resultatet. Men den sidan visade han ju inte för mig. Sidan som jag lärde känna var underbar. Man kunde ju inget annat än förälska sig.

Under de tre veckorna var tankarna långt borta. Det blev ännu tydligare när jag fick det där sms:et. Sms:et som innehöll alla hans tankar och känslor. Jag var förlorad.

När vi kom hem var det ganska lugnt trots allt. Jag hade kommit tillbaka till verkligheten och var lite mer observant, men ack så betuttad. Hösten kom och skolan började igen. Vi gick dock inte i samma skola, vilket troligtvis gjorde det hela lättare. För att fira att skolan skulle börja igen, eller kanske snarare dränka sorgerna, ställde jag till med fest och han med stort H var bjuden. Det var också då vi kysstes för första gången. Fjärilarna i magen var galna. Hela magen var upp och ner. Den natten sov han även över, med betoning på sov.

Dock var jag fortfarande inte helt säker, han var ju inte den där ordentliga killen. Han var killen som skulle slåss, han var killen som drack lite för mycket. Men han tyckte om mig. Det var mig han ville ha.

Månaderna gick och vi började tillslut träffas. Jag kunde inte hålla mig längre, men vi valde att hålla det ”hemligt” i början, för att se hur det skulle gå. Ett rent helvete. Jag var så upp över öronen kär i honom. Vintern försvann och jag ställde till med en ytterligare liten fest. Hur det gick till med den är en helt annan historia.. Det var i alla fall på den här festen vi skulle säga att vi träffades. Sagt och gjort. Det kändes som om en sten föll från hjärtat. Den killen han varit under sommaren var han inte längre, han hade blivit mer ordentlig, mer mogen. Våren fortsatte och jag var så kär, så kär!

Sen, från en blixt ur en blå himmel, kom det – han kände sig inte bekväm och ville vara vänner. Tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv. Fruktansvärt. Kan fortfarande bli ledsen när jag tänker tillbaka på hur jag mådde den kvällen. Han försökte trösta mig, men det slutade med att vi båda var ledsna och jag bad honom gå.

Dagen efter var det dags för en stor lokalfest i Landskrona. Jag torkade mina tårar och drack lite för mycket, kanske för att dränka sorgerna. Sen dök han upp. Klumpen i magen växte och blev allt större. Vi hälsade på varandra lite försiktigt och började prata lite mer under kvällen. Så min vän hade sitt på det torra gick hon och pojkvännen hem, medan jag stannade kvar och pratade lite till. Dock inte med honom, utan med en vän. Efter festligheterna bestämde vi oss för att följa med ett gäng ner till cement för att nattbada. Han skulle även följa med. Promenaden ner till hamnen var tuff. Svordomar blandat med besvikna ord strömmade ut ur min mun. Trots att det hade varit han och jag i månader, hade det inte bara varit han och jag i några månader. Har aldrig känt mig så liten och sårbar som den kvällen, inte heller så uppskattad. Jag fick ur mig allt jag behövde säga, delade ut en eller två käftsmällar i present och fick tillbaka en utav de sorgsnaste blickarna jag skådat.

Det var också den kvällen som fick oss att bli närmre än någonsin tidigare. Allt vände. Dels för att vi arbetade på samma arbetsplats, vilket innebar att ibland var det endast vi två där och var då tvungna att komma överens. Vi pratade om allt, precis allt. Idag är jag otroligt tacksam över att vi fick den andra chansen, även om det aldrig blev vi. Men det blev vi på en helt annan nivå istället. Har upplevt så mycket med honom, så många minnen och känslor som idag har gjort mig till den jag är.